Att Passa In

Jag har nog alltid kännt mig lite ANNORLUNDA. Jag har aldrig känt att jag har passat in någonstans. Inte att jag gör de nu heller. Jag försöker hitta en plats som jag kanske kan passa in i. Men det verkar inte finnas en sådan plats för mig, tyvärr. Att känna att man inte passar inte, man känner sig så udda. Ena dagen är jag nästan vuxen, andra dagen beter jag mig som en jäkla 3:åring. Jag vet det. Mitt humör svänger, lika fort som blixten ibland. Ena stunden är jag förbannad, andra skit gla, sedan helt förtvivlad. Det är så olika. Ena stunden har jag fullt av självförtroende, andra stunden suger det helt & hållet. Ena stunden så ser kompisarna mej, andra stunden skiter de i mig. Känns det som iallafall. Jag känner att jag alltid blir utnyttjad förr eller senare. Därför vill jag bara stänga in mig. INTE LÅTA NÅGON KOMMA IN. Det är bättre att vara ensam, "Ingen sårar, ingen sviker, ingen vänder ryggen, ingen ljuger". Det känns som om jag är rädd för andra människor - Ibland. Men herregud! Jag blir ju bara räddare för varje dag, först för döden, sen för att bli ensam, sen för att bli vuxen, & nu för att träffa andra människor. Fast döden är jag inte rädd för längre. Döden är ens vän "macherita".

Kommentarer

Populära inlägg