Ur: Om man väljer döden (självbiografi)

Det var inte första gången jag satt på akuten, men det var första gången som polisen hade tagit mig dit. De hade hämtat mig ute på vägen där jag hade försökt ta mitt liv igen. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt men det var inte första gången jag försökte försvinna. Rummet var litet med så många människor, min mamma och pappa hade kommit och skuldkänslorna rann över mig. Jag hatade att såra dom, att gör dom besvikna på mig hela tiden. Kunde inte jag bara vara en välmående ungdom, med framtidsdrömmar? I rummet satt poliserna, en läkare, vårdpersonal från bup och mina föräldrar. Jag kände oron inuti mig men vårdpersonalen från bup lade en hand på min axel, han kände mig väl och verkade inte det minsta förvånad över att jag hade kommit tillbaka innan hela tre veckor hade gått sedan jag blev utskriven förra gången.

Läkaren frågade mig om jag gick med på en frivillig vård, en spänd tystnad spred sig i rummet och mina tankar skrämde mig för jag ville inte tillbaka dit. Jag ville inte åka frivilligt till helvetet, gör någon det egentligen? Mitt svar blev nej. Med darrande kropp, deras röster började på prata om tvångsvård. Jag skulle bli LPT:ad! Jag gjorde motstånd, de tog en rullstol och körde upp mig till avdelningen, en avdelning som förstörde så mycket som fortfarande var helt inuti mig

Kommentarer

Skicka en kommentar

- Här används ett vårdat språk
- Har respekt för andras åsikter.
- Inga "Hej hur mår du"-inlägg.
- Endast diskussioner om inlägget.
- Nej, jag följer dig inte via bloglovin eller liknande...

Tack för att du kommenterar

Populära inlägg