Läs inte detta om du är känslig

Det fanns en tid då jag önskade mig själv död. En tid som handlade om tankar om döden, lyssna på nedstämd musik, stängde in mig på rummet och självskada var min vardag. Det fanns en tid då självskadan var mitt allt, min tröst och min enda vän.

Jag ägnade min fritid åt att läsa om självmord på nätet. På något sätt gav det mig ett inre ro. Jag ångrade aldrig min självskada utan kände mig bara "duktigare" och kände att jag kunde kontrollera min smärta som ingen annan kunde.

Vänner blev rädda för mig, skolan stängde av mig och jag åkte ut och in på psyket. Det var inte förrens på behandlingshemmet, ungefär ett år (jag var där ett och ett halvt år) jag blev av med självmordstankarna. Dock hade jag självskadan kvar.

Det fanns en tid då jag trodde alla ljög för mig. Familjen, personal och vänner sa att det skulle ordna sig, du kommer att må bra. Jag trodde att allt bara va skitsnack. När de sa att nästa sommar ska vi göra det här. Det enda jag tänkte var; om jag lever då.

På något sätt kom jag ur min onda cirkel. Den cirkel som bara var fokus på min död. Idag, mår jag inte så dåligt. Jag har inga självmordstankar, men jag skadar mig emellanåt. Jag har stöd ifrån familjen, familjehemmet, kontaktpersoner och min handläggare.

Kommentarer

Populära inlägg