Oj, vad de hade fel!

Det är nästan som man inte kan tro det. Den där flickan som satt och skakade i en fåtölj i det "gröna rummet" på bupakuten, avdelning 17. Att den tjejen är tjugo år nu och ska åka till Japan imorgon.

Att jag var den tjejen som var inlåst, kände absolut inga andra känslor än ångest. Personalen försökte få mig att känna vårkänslor, jag frågade, vad är det? Jag hade glömt det då. Men nu vet jag det igen.

Att jag var den tjejen som läkarna suckade över, som försökte skriva ut mig. Fast de visste att jag snart skulle vara tillbaka - eller vara död. Men nu är jag inte alls sådan, nu har jag funnit något att leva för.

Det är nästan så att man vill ringa till dem som inte trodde på mig, de som trodde att jag aldrig skulle bli fri. Att hela mitt liv skulle vara på en instution. - Oj, vad de hade fel. Nu har jag t.o.m. ett radhus!

Kommentarer

  1. Åhh, du är stark och kommer att klara dig bra!! Var stolt och glad!
    Lycklig resa! Ta hand om dig, kramar från mig!

    SvaraRadera
  2. Sånt här blir man alltid glad av att läsa, med sånt här tänk så blir hela livet en lång raksträcka! ;) (med första stoppet i Japan imorgon! :D)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

- Här används ett vårdat språk
- Har respekt för andras åsikter.
- Inga "Hej hur mår du"-inlägg.
- Endast diskussioner om inlägget.
- Nej, jag följer dig inte via bloglovin eller liknande...

Tack för att du kommenterar

Populära inlägg