Varning för känsligt innehåll!

Jag vill räcka till men ändå känner jag för första gången på väldigt länge att jag är totalt otillräckligt på många håll. Jag kan inte låta bli att gråta när jag blir själv, kanske det är därför jag har undvikit att vara själv på ett tag.

Eftersom jag är stark, åtminstone starkare än jag har varit så verkar alla tro att allt är bra. Bara för att jag inte viftar med sönderskurna armar, eller har personal som tvingar i mig sond,  eller är inlagd på psyk eller behandlingshem betyder det inte att jag inte vissa dagar bara går sönder.

För att nästan varje natt drömma mardrömmar om sådant som jag har upplevt. 
Klart att det tar på mig.

Kommentarer

Populära inlägg