kanske halvvägs

Många människor som har betytt mycket för mig har försvunnit ifrån mig. Jag antar att det är så det är när man lär sig att stå på egna ben, hur hårt det än har tagit på mig så har jag faktiskt överlevt, konstigt nog.

Ni som har läst bloggen en längre tid, eller känner mig vet ju att jag har år av psykiskt ohälsa bakom mig. År jag önskat mig själv död och stunder jag faktiskt försökt ta mitt egna liv. Jag har legat på olika psykavdelningar, både för vuxna och barn och har även behandlas på behandlingshem och i perioder i familjehem.

Jag blev sjuk, hallucinationer. Hörde och såg saker, Angelicka. Hon styrde och ställde i många, många år och förstörde mycket. Bestämde vad jag fick göra och inte göra. Angelicka, gjorde mig så illa och drev mig till att försöka ta mitt liv och såg till att jag svalt mig själv. Det gick så långt på sjukhuset att jag fick sond i omgångar.

Jag fick även en diagnos, Aspberger syndrom (högfungerande autism), när jag låg inne på barnpsyk i tio månader. Det hände mycket på de tio månaderna men inte blev jag bättre utan blev förflyttad till ett behandlingshem som jag var i ett och ett halvt år.

Vad som hände på behandlingshemmet tänker jag inte gå in på. På grund av jag vill inte hänga ut en del och det är svårt att berätta om det.
—————
Det gick utåt sen. Ett familjehem utanför Skövde i 3 månader. Sen vuxenpsyk i omgångar pga Angelicka, svält, självskadebeteende. Socialen försökte placera mig i en lägenhet med personal men det funkade aldrig. Det slutade med att åka in och sy. Och sen psykakuten igen.

Men. Sen kom vändningen, socialen hittade ett familjehem utanför Mariestad. Visst, jag var närmare 20 men att jag skulle bo själv funkade ju inte. Jag fick flytta dit. Och det har jag inte ångrat en dag.

Visst, det händer att jag självskadar mig, men aldrig på det hemska sättet. Jag bor nu själv med två katter två kilometer ifrån familjehemmet. Det trodde jag aldrig för fyra år sen när jag låg i bältesäng med sond i näsan. Och rösterna då? Jo, precis innan jag flyttade fick jag en medicin, clozapine. Den får mig att fungera och jag är förevigt tacksam den psykläkare som skrev ut den till mig.

Det känns som om jag har börjat levat igen. Även om jag knappt är halvvägs.

Kommentarer

  1. Du har verkligen ett kämpigt liv och tur är att du mött människor som fått dig att ändra riktning och dig till ett mer normalt liv! Det är inte så lätt att sätta sig in i hur du mår men jag försöker förstå! Man tar lätt för givet att alla mår bra och det syns oftast inte på utsidan hur man mår för man har väl förmågan att dölja! Kram på dig och kämpa vidare, du är på god väg!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

- Här används ett vårdat språk
- Har respekt för andras åsikter.
- Inga "Hej hur mår du"-inlägg.
- Endast diskussioner om inlägget.
- Nej, jag följer dig inte via bloglovin eller liknande...

Tack för att du kommenterar

Populära inlägg