Lite djupare

Jag ljuger nästan aldrig utan jag kanske bara inte berättar hela sanningen. Förr struntade jag i vilket, idag känner jag en suck av misslyckande. Vad är rätt och vad är fel? Kan ni säga det till mig?

Det är ingen hemlighet att jag haft självskadebeteende sen jag var elva. Jag har aldrig skurit mig för att dö, tvärtom, för att överleva.

Nu för tiden berättar jag inte om jag självskadar eller inte. Jag orkar inte med frågorna, blickarna, medkänslan. Jag behöver den inte. Jag klarar mig själv, men stolt, det är jag definitivt inte. En del av mig skäms att jag fortfarande gör mig illa när ångesten blir för stor, att jag inte hanterar den på andra sätt.

Men tro mig, ibland hjälper inte de färdigheter jag har som till exempel, skriva, prata med någon, lyssna på musik, ta vid behovs medicin eller liknanden. Självskada är aldrig mitt första val längre, ändå händer det mer och mer och det skrämmer mig.

Kommentarer

  1. Jag håller med dig. Jag brukar inte heller ljuga utan jag väljer det att kalla det att jag inte berättar hela sanningen för det är faktiskt så. Att jag tror inte vissa människor vill veta den riktiga sanningen för dom inte vet hur dom ska bemöta den. Om någon frågar en hur man mår och man verkligen svarar ärligt på den frågan. Att man kanske inte mår bra så blir personen osäker (iallafall som jag stött på) vilket försvårar allting. Allt känns så pinsamt och då väljer man (jag) att säga att det är bra när det själva verket kanske inte är det.. Dock har jag försökt lova mig själv att hädanefter säga på bloggen precis hur jag mår och skita i konsekvenserna. Den är ju till för att hjälpa en själv i första hand <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

- Här används ett vårdat språk
- Har respekt för andras åsikter.
- Inga "Hej hur mår du"-inlägg.
- Endast diskussioner om inlägget.
- Nej, jag följer dig inte via bloglovin eller liknande...

Tack för att du kommenterar

Populära inlägg