Jag är trots allt inte gjord av sten

Återigen, jag skickas runt... vet inte vart jag kommer hamna eller vem jag kommer att möta.

Jag är inte ledsen, jag är inte ens förvånad att jag nekades psykoterapi. Det kanske är dags för mig att lämna Falköping och finna Mariestad. Det var så det pratades om för över ett år sen, så hur länge ska jag behöva vänta nu då? Men det lät så bra och jag öppnade mig - till vilken jävla nytta?

Det känns som om jag måste börja om. Är jag besviken? Känner jag av ännu ett misslyckande? Allvarligt, så vet jag inte just nu. Vi får ta det som det kommer. Någon sa till mig att man inte ska vara rädd för sina känslor, fast det gör ont. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Men det vet jag om och det är något jag får träna på.

Nej, jag är inte ledsen, jag har kvar min samtalskontakt i Falköping. Sen får psykiatrin lösa resten. Men jag kan inte låta bli att bli bekymrad och berörd och undra hur länge det här ska hålla på. Jag är trots allt inte gjord av sten.

Kommentarer

Populära inlägg