Det är bara för mycket nu och jag vet inte vad längre.
Har börjat med traumabehandling och går både i terapi enskilt och i allmän färdighetsträning i grupp och ska snart (förhoppningsvis) komma igång med praktiken och när man inte mår bra så är det svårt där i emellan. Men jag försöker ta dagen som den är och ibland för timme och timme. 

Allting man gör eller säger får konsekvenser, det har jag lärt mig men att det ska gå så långt som det har gjort nu... det trodde jag verkligen inte. Min pappa är alkoholist och jag har varit tvungen att behöva avbryta vår relation eller pausa närmare bestämt. Hur framtiden ser ut, det vet jag inte. Jag vet inte hur länge jag måste vara ifrån honom eller om jag någonsin kommer kunna ha en fungerande relation med honom. 

Jag orkar inte längre, orkar inte stå och se på mera. Det bryter mig samman långsamt och det måste han förstå och ett ärligt förlåt kommer jag inte att få... för allt blir likadant. Man säger att man alltid ska ge personen en andra chans men hur många chanser har jag inte gett min pappa? Hur mycket måste jag ge? Ska jag vara tvungen att gå sönder när jag försöker bli bättre i min behandling?

Kommentarer

Populära inlägg