Ett friskare liv (:

Blev bjuden på lunch ute på Mösseberg av pojkvännen min. (igår)


Tänk, för ett år sen åt jag inte mer än vad jag var tvungen till För ett år sen hade jag aldrig ätit ute. Jag hade haft sådant ångest över det och garanterat laxerat eller spytt. Igår reflekterade jag inte så mycket mer än att småångest över att jag blev väldigt mätt men ingenting som märks. Tanken på att spy finns inte (dock finns tvångstankarna kvar till träningen) men till saken, jag mår betydligt bättre. Och det är en sådan befrielse för mig.

Att bli älskad för den jag är, är en helt galen känsla. Att känna en hunger till att leva och tänka på framtiden och att vilja ta del av den har jag inte gjort på år. Senaste åren har flytit på bättre än min ungdom men ändå varit tuff som med ätstörningen och även den berör mig mer än någon någonsin kan ana så känns den inte oövervinnlig när jag klarar av att se ljust i saker. Att bli bekräftad som jag är... ja, det är obeskrivligt iallafall.

Så mycket har förändras i mitt liv, en av mina bästa vänner har försvunnit. Jag kommer alltid vara henne tacksam för hon hjälpte mig tillbaka till livet. Hon kommer alltid vara en av dem som räddade mig. Det är svårt att släppa taget om henne men vi gled isär och nu känner jag henne inte så väl längre.

Jag har flyttat in till stan, har tre djur och människor i min närhet som vill mig väl. Ja, jag mår verkligen bra. Hungern till livet växer just nu och den känslan kommer jag bevara tryggt i mig.


Jag vill även säga ett tack till er som läser och stöttar mig i detta, att ni orkar med eländet som emellanåt skrivs men ni ger mig stöd på ett sätt som ni nog inte förstår. Tack!

Kommentarer

Skicka en kommentar

- Här används ett vårdat språk
- Har respekt för andras åsikter.
- Inga "Hej hur mår du"-inlägg.
- Endast diskussioner om inlägget.
- Nej, jag följer dig inte via bloglovin eller liknande...

Tack för att du kommenterar

Populära inlägg