"Jag var så stark att det bröt ner mig"

Det var månader sen jag kände mig vacker, månader sedan jag kände att jag duger som jag är.
Månader sedan jag vågade äta regelbundet och känna att det är rätt att äta eller att jag är värd näring som vem som helst.

Det är också månader sen som jag var så stark att det bröt ner mig.

Det är månader sedan jag hamnade på sjukhus och tappade hoppet till livet, vilket i sig får mig känna mig som en urusel djurägare.

Att börja om. Inte helt men mycket.
Lägenheten och mina älskade djur finns kvar.
Jag har fina vänner på utsidan av sjukhuset.
Jag har min familj och det finns så mycket att vara tacksam för.

Men allt som hände i somras, fick mig att bli rädd. Kanske inte i människor i sig men de som gjorde mig så illa, de som jag verkligen litade på, gör saken mycket svårare att våga känna tillit till andra människor.

Hur många gånger vågar man? Hur mycket orkar man? Vad klarar man av att stå ut med? Vem vill bli så jävla sårad?

Jag kommer tillbaka, ge mig tid. Låt mig uttrycka min dödslängtan de dagar jag har dem och de stunder jag planerar en framtid.

På något sätt väljer jag att försöka för mina djurs skull. Så om vissa dagar bara mat via sond, ligga i sängen och gråta. Jag har mycket att vara ledsen för. Låt mig få sörja  i min takt, läkas i min egen takt. Kravlöst men ändå ett steg närmare livet.

Kommentarer

Populära inlägg