Psykiatrin faller i bitar på sommaren...

Detta är ett lite mörkare inlägg, innehåller det psykiatriska som självskadebeteende/suicide.

Till att börja med så måste jag ge all beröm till personalen (nu inom psykiatrin eftersom det är där jag vårdas) att de bokstavligt sliter häcken av sig. Att räcka till, till extravak och de övriga patienterna. Se till att vi får vår mat samt att de får jobba tuffa pass på grund av brist på personal. Se till att alla (faktiskt) lever eller att ingen lyckas skada sig på något sätt. Men de räcker inte till, jag vet att de försöker, jag ser det men att det fattas folk inom psykiatrin är självklart - Insidan är otroligt hemsk att se, dvs Sanningen.



Men nu till det tragiska, det är två extravak på min avdelning nu med mig inräknad. Varav det skiftas mellan fyra personal (två på mig och två på den andre kvinnan) så två av personalen är alltid upptagna med henne och mig.

Som jag skrev så är det ont med personal och vissa får jobba hela dagen (07-22) en annan ska jobba några timmar på förmiddagen och sedan hem och sova samt sedan jobba natt (22-07:15). Tycker inte alls att det är schysta arbetstider samt inom akutpsykiatrin är det många som mår extremt dåligt. Många lider av starka självmordstankar.

Äldrepsykiatrin stängs under sommaren, min ordinarie avdelning är stängd (så där försvann 21 platser för patienter), så nu finns det 21 platser mindre och äldrepsykiatrin är stängd. Då får allmänpsykiatriska avdelningen ha öppet för gamla (en del dementa och behöver mer hjälp som ett äldreboende).

Det blir överbelagt, samt i denna värmen tar kraften och ork också... dagrummet, som jag delar med den andra kvinnan som också har extravak. Tar ifrån ett allmänt rum, dock finns det ett till.

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen, det korkaste psykiatrin har gjort är att låta oss dela rum. Jag får ofta panikångest efter måltider, har ångest och är självdestruktiv. Kvinnan i samma rum mår inte heller bra så egentligen... det här driver mig neråt. Jag har slutat träna på att vara själv, äter mindre eller får mer ångest av maten eller att jag påverkar min rumskompis negativ och... jag blir självklart påverkad när hon blir destruktiv och talar/gråter om att hon inte vill leva mera. Jag lider med henne, men jag är inte så stark att jag inte alltid drivs med. Det är inte hennes fel, det är den idioten som kom på att två unga kvinnor som inte klarar sig själva utan att något hemskt kan hända, ska dela rum.

Jag kommer flytta upp till min avdelningen den 28:e augusti och det är hur lång tid som helst, ska jag brytas ner mera för att det ska underlätta för dem? Ska jag behöva börja om med ensamhetsträning igen? För jag blir ju inte ensam i mitt rum nu när jag delar rum. Jag vågar inte lita på mig själv, jag slutat vara själv, kanske är det sex veckor sedan nu?

Innan var det flera dagar i veckan i flera timmar emellanåt, dock väldigt hård bevakning och jag skulle säga till om jag lämnade rummet, gick på toa eller vart jag var. Men jag satt och kunde ibland sitta ute och skratta med patienterna och när allt blev jobbigt kunde jag vara ensam med personal på rummet. Det har de tagit ifrån mig, de har fått mig att fega ur, för jag kan inte ens vara själv i mitt rum om hon inte är ute på avdelningen/eller åkt någonstans.

De övriga patienterna, det finns inte alltid tid för dem. Är det rättvist? Pratade med en personal om detta som jobbade natt. Hon förstod inte (och andra kolleger tydligen) varför vi ska dela rum. Att det inte är bra eller hälsosamt för oss. För mig går det neråt, vad är det då för mening med att vara här om jag ändå inte blir bättre utan tvärtom?

Kommentarer

  1. Det är så hemskt att det är så här... Önskar att det vore annorlunda och att alla fick den hjälp de behövde men det är svårt... :/ <3

    SvaraRadera
  2. Tyvärr räcker inte resurserna till inom vården och det är skrämmande att det ska vara så. under semestertider blir det tyvärr sju resor värre även om befintlig personal säkert gör så gott de kan. Men det räcker inte. Vården måste fungera oavsett säsong. Så är det bara. Även om det är tufft för personalen så kan de gå hem när passet är slut men det kan inte patienterna. Bra att du skriver om det!

    SvaraRadera
  3. Det är verkligen tragiskt att det är så inom vården och hoppas att du snart får det bättre! Kramis

    SvaraRadera
  4. Men fy. Att inte ha en plats att kunna samla sig och vara ensam på. Man behöver det med ibland. Hemskt att behöva dela rum med någon man faktiskt inte känner och som inte hjälper i din behandling. Det är under all kritik med alla nedskärningar. Det gynnar inte inskrivna patienter precis. Skönt dock att veta att den 28:e augusti kommer du till din avdelning.

    SvaraRadera
  5. Så hemskt att det inte satsas mer pengar/personal på vården och psykriatin. Hoppas du har det bra ändå! Kram

    SvaraRadera
  6. Åh, tycker verkligen att det är så tråkigt att det ska vara personalbrist när det behövs! Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

- Här används ett vårdat språk
- Har respekt för andras åsikter.
- Inga "Hej hur mår du"-inlägg.
- Endast diskussioner om inlägget.
- Nej, jag följer dig inte via bloglovin eller liknande...

Tack för att du kommenterar

Populära inlägg